TDS | Ultra-Trail du Mont-Blanc

Förberedelser i Chamonix och morgonbussen till Courmayeur

Efter att min fru och jag haft en underbar helg tillsammans i Chamonix var det dags för henne att flyga hem igen och för mig att flytta in hos Jonathan och Mårten, som jag träffat under Swedish Alpine Ultra, i ett lägenhetshotell och börja fokusera på årets sista stora utmaning. Med tanke på att min säsong dittills hade gått väldigt bra hade jag höga förväntningar. Även om fokus var på återhämtning och att ta det lugnt fick vi ändå ihop ett bra löppass upp till caféet La Floria, men framför allt bestod dagarna av mycket intressanta diskussioner om bland annat mat och hälsa.

Dagarna gick och tävlingen kom närmare och närmare, men jag fick aldrig den riktiga tävlingskänslan som jag brukar få inför större utmaningar – den där känslan när jag bara vill starta så fort som möjligt och komma ut på banan för att pressa mig till mitt yttersta. I stället gick jag och längtade tills tävlingen skulle vara över och jag skulle vara färdig. Dagen innan tävling kände jag inte riktigt igen kroppen och jag skojade med Jonathan och Mårten om att det var "tävlingsförkylningen" jag kände av – tävlingsnerver som känns som förkylning eller diverse fantomskador.

Natten mot tävlingsdagen hade jag ställt väckarklockan på 03:30 då min buss genom Mont Blanc-tunneln till Courmayeur skulle gå 04:15. Runt 01:00 på natten vaknade jag av en otrolig huvudvärk och kände mig helt igentäppt i hela ansiktet; en rejäl förkylning hade brutit ut. Jag tvingade mig upp, försökte dricka vatten och tog en huvudvärkstablett. Jag passade även på att skicka ett sms till min fru och berättade att det inte fanns någon som helst möjlighet att jag skulle kunna tävla om några timmar.

När huvudvärkstabletten började verka lyckades jag somna om och sov i kanske en timme innan det var dags att kliva upp. Huvudvärken hade släppt något, och när jag ändå hade rest hela vägen hit och hade allting förberett tänkte jag att jag minsann skulle få uppleva starten i Courmayeur – efter det kunde jag vända tillbaka och bryta loppet. Sagt och gjort: jag drog på mig mina träningsskor (inte tävlingsskorna som jag hade förberett, då jag ändå bara planerade att jogga med i starten), hoppade på bussen och tog mig till startfållan med rinnande ögon och näsa.

Starten i Courmayeur och klättringen mot Arête du Mont-Favre

Starten i alla veckans UTMB-lopp var helt magiska och så även denna. Man kunde ana att solen var på väg upp bakom bergen och speakern var i extas när han piskade upp stämningen hos alla 1 600 löpare som spänt stod och väntade på startskottet i morgonluften. Jag ställde mig nästan längst fram för att kunna insupa så mycket atmosfär som möjligt, och när starten gick klockan 06:00 drog jag iväg i ett behagligt tempo med övriga startande.

Först gick banan i en cirkel runt Courmayeur i cirka 2 km innan den svängde upp mot Arête du Mont-Favre och dagens första rejäla klättring var ett faktum. Så fort det började gå uppåt kände jag att kroppen inte var helt kry. Det kändes inte jättemycket, men den svarade inte som jag var van vid och pulsen låg märkbart högre än normalt. I dag bestämde kroppen och inte knoppen vilket tempo vi skulle hålla, så jag slog genast av på takten och fann mig i att ta det lugnt.

Efter Arête du Mont-Favre (2 435 m ö.h.) vände banan direkt nedåt några hundra höjdmeter mot Lac Combal för att ta ny fart upp mot dagens högsta punkt, Col Chavannes. Stigen ned var teknisk och brant (vilket i princip alla nedförslöpningar skulle visa sig vara) vilket jag trivs med, och jag lyckades glida om ett antal personer på vägen ned. Även den cirka 1 km flacka löpningen på dalbotten kändes lätt och jag plockade ytterligare placeringar.

Col Chavannes (2 603 m ö.h.) och utförslöpet mot Bourg-Saint-Maurice

Så fort banan vände uppåt igen mot Col Chavannes gjorde sig förkylningen påmind direkt. Jag tvingades slå av på farten igen och se mig passeras av vad som kändes som minst 50 personer. Uppförsbackarna var extremt branta och tekniska, och här var första gången i loppet man var tvungen att ta till händerna för att hålla sig kvar på klipporna.

På toppen av Col Chavannes (2 603 m ö.h.) hade jag redan varit ute i 3 timmar men bara avverkat 22 km – då hade jag klättrat totalt nästan 2 000 höjdmeter och tagit mig ned cirka 600. Direkt efter krönet vände det nedåt igen på en ganska hård grusväg ner genom Vallon de Chavannes, vilket tillät hög fart under en längre sträcka.

Förutom en mindre stigning upp till Col du Petit Saint-Bernard (2 188 m ö.h.) gick det oavbrutet nedför sammanlagt 2 400 höjdmeter ner till Bourg-Saint-Maurice, dagens lägst belägna punkt på 813 m ö.h. I varje kontroll provade jag på allt vad det franska köket hade att erbjuda: ost, kallskuret, pain riche, honung och cola. Jag vet inte om det berodde på matblandningen eller förkylningen, men på vägen ner mot Bourg-Saint-Maurice pajjade magen helt och hållet. Jag fick akutont med jämna mellanrum under resten av loppet och tvingades göra toalettstopp i början av i stort sett alla nästkommande nedförslöpningar.

Bourg-Saint-Maurice och den brutala väggen mot Passeur de Pralognan

Väl nere i Bourg-Saint-Maurice (813 m ö.h.) hade klockan hunnit bli strax efter 12 på dagen och den gassande solen låg på för fullt. Jag uppskattade den tryckande värmen i dalbotten till mellan 30 och 35 grader, vilket jag inte alls trivs med. Här började det bli tungt att springa och jag kunde inte hålla jämna steg med löparna jag passerat utför tidigare. Jag försökte tillbringa så lite tid som möjligt i energistationen för att så snabbt som möjligt ta mig upp på höjd igen med förhoppningen om svalare temperaturer.

De svalare temperaturerna lät dock vänta på sig. Nu började dagens tuffaste stigning: 1 900 höjdmeter skulle bestigas på knappt 10 km! På sina ställen var leden skrattretande brant, och i kombination med hettan var farten allt annat än hög. Utsikten däremot var fantastisk med bland annat en rad militärfort från slutet av 1800-talet – framför allt Fort de la Platte – som tornade upp sig i bergssluttningen. De var viktiga riktmärken för att hela tiden känna att jag rörde mig framåt. Mot slutet av branten började jag prata med Martin från Tjeckien, som höll jämna steg med mig.

Passeur de Pralognan (2 567 m ö.h.): Scrambling med vajrar och rep

Klättringen tog totalt ungefär tre timmar att genomföra och det var en obeskrivligt skön känsla att nå krönet av Passeur de Pralognan (2 567 m ö.h.) och blicka ned på andra sidan. Väl över kammen var det dock allt annat än enkelt att ta sig ned; det kändes mer som en klätterled än en vandringsled.

Det satt både rep och vajrar fästa i berget, för på vissa partier stupade bergssluttningen nästan vertikalt rakt nedåt – utan dessa fasta installationer hade man inte haft något att hålla sig i. Efter några hundra höjdmeter planade lutningen ut och det gick åtminstone att gå obehindrat igen.

Trots drygt tio timmar ute i alperna kände jag mig förvånansvärt fräsch i benen och övriga kroppen, och det var inga problem att hålla igång löpsteget på de tekniska stigarna. Här slog det mig för första gången hur mycket landskapet påminde om Kungsleden och Swedish Alpine Ultra – mycket blockterräng, karga hedar och vidsträckt vildmark. De sista 2 kilometrarna innan Cormet de Roselend var nästan helt flacka och det gick att sträcka ut steget ordentligt. Tyvärr fick jag här ett rejält håll som tvingade mig att gå sista biten in till kontrollen, där jag stötte ihop med Martin igen som också gick på grund av trötta ben.

Cormet de Roselend, Crête des Gittes och Chemin du Curé

Jag och Martin tog oss till sist in till Cormet de Roselend (1 976 m ö.h., 67 km) där jag fick tillgång till min dropbag med extra energi, ett par nya skor och en reservladdare till klockan. Energin stuvades ned i löparvästen och laddaren kopplades på klockan, men skorna lät jag vara kvar då mina tunga men bekväma träningsskor fortfarande fungerade utmärkt.

Här började Martin prata om möjligheten att gå under 20 timmar. Det var första gången under hela dagen som jag över huvud taget reflekterade över en specifik sluttid – fram till dess hade jag ju bara sprungit på känsla för att se hur långt kroppen skulle hålla med en förkylning i systemet. Vi kom fram till att sub-20 inte var helt omöjligt och bestämde oss för att hjälpas åt att dra, så länge det inte blev för påfrestande.

Martin drog på ganska hårt i början och jag hade svårt att hänga med. Jag försökte få honom att spara på krafterna eftersom det fortfarande var väldigt långt kvar till Chamonix. Mycket riktigt: strax innan La Gitte hamnade han längre och längre bakom mig. Där passerade vi en av tävlingens absolut häftigaste delar, Chemin du Curé – en stig uthuggen rakt ur klippväggen med en dramatisk ravin på höger sida.

Nere vid La Gitte sade Martin åt mig att fortsätta på egen hand och att han skulle komma ikapp senare. Det fortsatte så ett tag: jag fick en lucka, men vid varje nedförslöpa vred det om i magen så jag behövde göra toalettstopp, varpå Martin dök upp igen. Så höll vi på ända fram till Col du Joly, en vätskestation strax innan loppets sista fas.

Col du Joly och pannlampslöpning genom natten mot Les Contamines

Vid Col du Joly (1 989 m ö.h., 86 km) var sista gången jag såg Martin under loppet. Nu väntade en lång, relativt lättlöpt utförslöpa på sammanlagt 750 höjdmeter ned mot dalen. Jag passade på att gå på toaletten och ta fram pannlampan ur ryggan strax innan det bar iväg nedåt i skymningen.

Direkt efter kontrollen höll jag riktigt bra fart på grusvägarna tills banan vek in på mer tekniska stigar igen, varpå hållet passade på att göra sig påmint. Där kom jag ikapp ett par fransmän som jag kom att slå följe med under en stor del av natten. Vi turades om att dra: de var betydligt vassare i de riktigt tekniska nedförsbackarna, medan jag tog ikapp avståndet på de flacka partierna och i uppförsbackarna.

Väl nere i botten av dalen passerades den sista stora energistationen vid Les Contamines-Montjoie (1 153 m ö.h., 96 km). Där laddade jag upp med flera koppar varm buljong och fyllde på vätskeblåsorna inför den sista monumentala bergströskeln: Col de Tricot.

Col de Tricot, glaciärhängbron och serpentinerna mot Les Houches

I början av stigningen upp mot Col de Tricot kände jag för allra första gången en djup fysisk trötthet i benen. Kanske var det inte så konstigt med 100 km och nästan 6 000 höjdmeter i benen efter 16 timmars löpning i mörkret. En kort stund slog tanken mig att förkylningen skulle sätta stopp för loppet trots allt. Jag bet ihop, tog rygg på fransmännen och bestämde mig för att inte släppa kontakten oavsett hur trött jag blev.

Efter en halvtimme kom energin mirakulöst tillbaka och jag kunde återigen hjälpa till att dra i uppförsbacken. Klättringen upp för Col de Tricot (2 120 m ö.h.) var bland det brantaste i hela tävlingen. Mitt i natten blickade vi upp mot vad som såg ut som en lång, lysande orm av hundratals pannlampor som ringlade sig i serpentiner uppför fjällsluttningen. På vägen upp passerade vi flera löpare som lagt sig rakt på stigkanten för att sova i gräset – ett snedsteg och man riskerade att rulla hundratals meter nedför den branta alpängen.

Uppe på passet stannade fransmännen för att hämta andan, medan jag påbörjade den branta nedförslöpningen direkt för att få lite försprång. Snart kom de dundrande ikapp mig i teknisk terräng och deras ljuskäglor försvann framåt i natten. Nere i botten väntade en häftig hängbro – Passerelle de Bionnassay – spänd över en dånande glaciärflod som gungade rejält under fötterna i mörkret.

Efter bron växlade leden mellan fina stigar och scrambling längs bergspartier säkrade med vajrar. Det var nog tur att det var becksvart så jag slapp se stupen nedanför! Sista partiet ned mot Les Houches bestod av extremt leriga och hala serpentiner där fötterna gled iväg i leran, följt av en brant asfaltsbacke. Nu var det bara 10 kilometer kvar till Chamonix – det var bara att bita ihop.

Målgången i Chamonix: 20 timmar, 13 minuter och 59:e plats

I sista kontrollen i Les Houches (1 008 m ö.h., 112 km) svepte jag lite cola för att omedelbart ge mig ut på slutsträckan. Höjdprofilen visade flack profil in mot Chamonix längs Arve-dalen, och flacklöpning var min stora styrka under dygnet. Jag sprang om två personer, plockade upp telefonen ur fickan och ringde hem till min fru som följt loppet hela natten. Att få höra hennes röst och berätta att jag skulle fixa det här var en enorm känsla!

Jag försökte även nå Jonathan och Mårten utan svar – klockan närmade sig trots allt 02:00 på natten – men några minuter senare plingade ett sms in om att de stod redo vid mållinjen i centrala Chamonix.

Med 5 kilometer kvar passerade jag de två fransmännen som jag slagit följe med under natten; de gick den sista biten och hejade på mig när jag sprang förbi. Längre fram såg jag ytterligare en löpare. Det blev 3 kilometers jakt där jag metodiskt åt ikapp avståndet. Precis när vi svängde in i centrala Chamonix lade jag in en långspurt, passerade honom i hög fart och han förmådde inte svara.

De sista 500 metrarna genom Chamonix gator var en ren segerkänsla. Trots att klockan var över två på natten stod några tappra åskådare kvar längs staketen och hejade på oss nattlöpare. Och där, precis vid mållinjen, stod Jonathan och Mårten och skrek för full hals! Jonathan lyckades fånga dessa bilder mitt under målgången.

Att korsa mållinjen efter 20 timmar, 13 minuter och 5 sekunder kändes helt fantastiskt. När Jonathan berättade att jag slutat på 59:e plats totalt trodde jag knappt mina öron. Med tanke på att jag vaknat klockan ett på natten med feber och sprängande huvudvärk och sprungit hela loppet i mina gamla träningsskor med fokus på att bara känna efter hur långt kroppen bar, var detta långt över alla förväntningar.

Etapp- & Mellantidsöversikt (119 km // +7 250 m D+)

Summering och blicken mot framtiden

Sammanfattningsvis var detta troligtvis det finaste och mest storslagna lopp jag dittills hade sprungit. Om det berodde på att jag låg just under min maximala ansträngningsnivå och faktiskt hade tid att lyfta blicken och njuta av de mäktiga alptopparna, eller om TDS verkligen är så mycket vildare och vackrare än andra lopp, låter jag vara osagt.

Jag var oerhört nöjd med min 59:e plats. Det kändes som att det fanns ännu mer att hämta om jag bara fick hålla mig fullt frisk och slippa magkramper. Men framför allt gav TDS mig självförtroendet att ta mig an veckans verkliga huvudnummer – det fulla 171 km långa Ultra-Trail du Mont-Blanc (UTMB) runt hela massivet!