Täby Extreme Challenge - 100 Miles

Från tvekan till förberedelser inför 100 miles

Täby Extreme Challenge (TEC) är ett lopp över den klassiska distansen 100 Miles, vilket motsvarar ca 161km och som utgår från Ensta krog i Täby och tar en runt en varvbana på 11,5 km vilken man springer 14 gånger. Detta är ett lopp som jag aldrig riktigt varit intresserad av då det dels är rundbana och dels väldigt platt och inte mycket till vyer. Jag är mer av en upplevelse/äventyrslöpare som verkar prestera och trivas som bäst i lite tuffare klimat. Anledningen till att jag ändå anmälde mig till TEC var dels för att säkra mina poäng till UTMB-lotteriet och för att få ett kvallopp till Western States vilka är två lopp som jag verkligen vill göra.

För att få en känsla av vad som komma skulle så var jag där och sprang två helger under våren, första gången sprang jag två varv (ca 23km) och andra gången sprang jag fyra varv (ca 46km). Av de 6 varv jag sprang totalt så sprang jag inte helt rätt väg en enda gång även om det var nära på det sjätte varvet. Däremot kändes banan roligare än vad jag sett framför mig. Förutom en mindre mängd asfalt så var det en hel del stig, elljusspår och relativt mycket stiglöpning. Inte alls så platt, snabb och enformig som jag hade föreställt mig.

Sista jobbveckan innan loppet var extremt stressig och jag fick inte alls den uppladdning jag var ute efter, planering av loppet och packning fick ske kvällen innan och som vanligt innan ett större lopp blir sömnen den natten inte alls optimal. Jag hade väldigt svårt att sätta ett mål för detta lopp då jag inte riktigt kunde föreställa mig hur kroppen skulle reagera då detta lopp var längre, plattare och tråkigare (mindre storslagna vyer) än de jag brukar springa.

Starten vid Ensta Krog och ett för högt tempo

Väl på plats i Ensta Krog dröjde det inte länge innan startskottet gick och jag fick springa iväg. Jag la mig ganska långt fram i täten redan från start för att kunna springa i min egen takt. Efter bara en kilometer var det två personer som sprang precis framför mig i vilket såg ut att vara ett behagligt tempo så jag slog följe med dem under större delen av första varvet. Under andra varvet sprang jag tillsammans med 2 - 3 personer varav en ställer frågan "varför springer du med oss? Vi springer ju 50 miles!". Då gick det upp för mig att jag troligtvis sprang alldeles för fort (även om det kändes som ett behagligt distanstempo så förstod jag att det inte skulle hålla. Jag försökte sänka tempot några gånger fram till början av fjärde varvet men av någon anledning så kom jag alltid tillbaka till samma tempo. Redan där kände jag att varven och minnena flöt ihop i varandra och jag är inte helt säker på om varven stämmer överens med upplevelserna så att säga. I mitten av tredje varvet stötte jag på Sten som gjorde en galet bra insats i 200 Miles-loppet som hade startat dagen innan. Jag hade följt honom ända fram till min start och han gick extremt jämt och redan då kändes det som att det var klart att han skulle vinna det loppet även om han hade drygt 10 mil kvar att springa.

Krampkrisen och 50 kilometer av överlevnad

Mycket riktigt, I början av fjärde varvet blev det tvärstopp för mina lår, efter en kraftig nedförsbacke så tvärkrampade båda framsida lår på ett sådant sätt att man visste att detta kommer bli problem. Jag stannade, då det till och med var problem att gå och jag försökte trycka i mig salt och vatten. Efter några minuter började krampen successivt avta och jag kunde börja röra på mig igen men jag kände att det hela tiden drog lite i benen och mycket riktigt så kom krampen tillbaka med jämna mellanrum, ca 2 - 3 km mellan varje känning. Jag var helt övertygad om att detta var ett resultat av den för snabba inledningen och började att långsamt sänka tempot för att försöka hitta en nivå där benen återgick till det normala. Vid det 7e varvet var det så pass illa att jag började fantisera om att kliva av och "nedgradera" till 50 Miles då jag inte såg det som möjligt att fullfölja loppet på detta sätt. Detta tillstånd höll i sig i totalt nästan 5mil (!) och vid det laget var mina ben helt förstörda, en absurd värk i benen och jag lyckades aldrig återfå mitt tempo igen. Detta skulle även visa sig hålla i sig i nästan två veckor efter tävlingen i form av en djup träningsvärk som aldrig riktigt ville släppa greppet om mina lår.

I slutet på åttonde varvet hade jag börjat få kontroll på situationen igen och såg fram emot att få sällskap av Andrew och Carl-Johan som kom för att pace:a mig under resten av loppet. Fram tills dess hade jag bara försökt fokusera på mig själv och inte hålla koll på var de andra medtävlande befann sig, även om jag hade fått rapporter om att jag låg allt från etta till femma så försökte jag att inte tänka på det.

Pacers till undsättning – Jakten på ledningen

När jag gick ut på mitt nionde varv så hade jag sprungit över 100km (på den blygsamma tiden 9h 30min) och fick därmed ta med mig Andrew som första pacer. Där någonstans skiftade mitt fokus och jag fick veta att jag låg tvåa (och hade legat tvåa hela loppet) och att jag tog in på Mattias som hade lett loppet från start. Nu vaknade huvudet till liv igen och det var vinst som räknades!

Innan loppet så var jag lite skeptisk till vad en pacer kunde göra, de får ju inte hjälpa till att bära något (eller någon...). Bara springa med och komma med intelligenta kommentarer och förslag (som en själv inte fixar när man sprungit ett tag). Men jag måste helt omvärdera det, att ha en pacer (eller ännu hellre två som avlöser varandra) gav mig otroligt mycket, tror det främst beror på den enformiga banan där man inte har så mycket intressant att titta på efter man har passerat tredje varvet av fjorton. Först och främst var det någon som hela tiden hade mitt bästa i fokus och som var med mig hela tiden men förutom det så räknade de på sluttider, hade koll på vad jag skulle äta och när, gav uppmuntrande kommentarer hela tiden och var ett allmänt stöd i mina existentiella funderingar där ute i Täbys mörka skogar.

Övertaget i mörkret – Ledning och nattlöpning

När jag gick ut på mitt tionde varv så satt fortfarande den ledande Mattias kvar i växlingsområdet och jag ledde för första gången loppet. Då sa jag till Andrew att jag verkligen ville vinna detta lopp och han var inte sen att haka på! Det handlade dock inte om att öka farten utan snarare tvärt om, att springa så långsamt det bara gick utan att någon bakom tog in på mig för att jag inte ska riskera att gå in i väggen. Även om kroppen nu började kännas rejält sliten så kändes det aldrig som några problem att fortsätta, inte alls som mellan varv fyra och åtta då jag led av kramp och började fundera på att kliva av utan nu var det bara nöta på i den långsamma takt som jag hade ställt in mig på.

Det som kanske oroade mig mest var att mörkret och tröttheten gjorde att jag hade lite svårt att navigera i skogen där det var som mest tekniskt och jag ramlade i snitt en gång per varv och varje gång jag låg där på backen pustade jag ut att jag inte hade träffat några vitala delar och kunde bara ställa mig upp och springa vidare.

När jag gick ut på det fjortonde och sista varvet visste jag att jag ledde stort och då började kroppen att stänga av, det gick märkbart tyngre i de små backarna som fanns och jag kände inte samma driv att pressa mig. Det var med ett leende på läpparna som jag sprang målrakan för sista gången och kunde till och med kosta på mig ett segervrål. Taktiken höll och det var en oerhört skön känsla att gå i mål efter 16 timmars löpning och att dessutom få vinna mitt första 100 Miles-lopp!

Segerjubel och varvanalys från 100 miles-debuten

Jag får ofta frågan om man verkligen springer hela den här tiden eller om man stannar och vilar eller äter. Under de 16 timmarna som jag tävlade så stod jag enligt min klocka still i totalt 14 minuter (för påfyllning av mat och vatten) vilket jag anser vara bra för ett sådant lopp på varvbana där man ändå inbjuds till att sitta och ta det lugnt mellan varje varv. Nedan finns min nedbrytning av loppet och jag tror att min relativt snabba öppning gjorde att jag var tvungen gå ner mer än jag hade velat i tempo från mitten och framåt, det är en lärdom jag kommer ta med mig till nästa långlopp.

Ett stort tack till alla som hjälpt mig under loppet och till tävlingsledningen för en tävling som överträffade mina förväntningar!