-"Jonas bryter alltid jämna år".
Tror det var Sten Orsvärn som myntade det begreppet och när jag tänker efter så har jag under de 5 år jag har försökt bara lyckas genomföra SAU på udda år men i år måste det bli annorlunda? Jag hade aldrig varit i bättre form och efter i princip hela förra året med bara skador förutom två månader under sommaren så hade jag fått träna regelbundet utan några egentliga skador eller problem i 6 månader.
Egentligen hade jag redan sedan jag fick klartecken att jag var klar för UTMB 2018 varit fast besluten om att inte ens ställa upp i SAU 2018 för jag har på olika sätt lyckas skada mig varje gång och med tanke på att jag har siktat på UTMB sedan 5 år tillbaka så kändes det inte helt rätt att utmana det. Men SAU är ju SAU, det är trots allt den sträckan som startade min ultrakärriär plus att det i grund och botten är ett otroligt roligt lopp med den outtröttlige eldsjälen Roland, alla människor man lärt känna och dessutom dagen till ära ett riktigt fint väder. Så på något vis stod jag ändå där på startlinjen 90 dagar innan mitt viktigaste lopp sedan 5 år tillbaka, vad kan gå fel?
Starten gick, jag och brorsan tog täten tillsammans med den spanska trion men de släppte ganska fort och den enda vi tror att vi såg ungefär halvvägs till Kebnekaise fjällstation var Anna som verkade följa oss med en svängs avstånd hela tiden.
Eftersom UTMB var en och en halv månad senare så hade jag bestämt mig för att inte köra för hårt och också prova på en del nya saker under loppet, bland annat både en ny typ av sko och ett nytt energischema. Skorna var Altra Lone Peak 3.5 som passade mig väldigt bra på träning med deras breda läst och för mig relativt tunna sula. Det nya i energischemat var främst att få i mig fler kalorier per timme med en väldigt koncentrerad sportdryck och när magen väl blev mättad skulle jag gå över till en lite mer utspädd variant.
Kilometrarna rullade snabbt iväg, vi sprang avslappnat och pratade hela vägen. Redan vid Kebnekaise fjällstation låg vi en bra bit före tidsschemat från förra året och avståndet växte för varje station vi passerade.
Strax före Singi gjorde jag min första rejäla vurpa, i ett väldigt beskedligt tempo precis efter jag passerat ett par vandrare slår jag i tårna i en lätt uppstickande sten och i vad som känns som flera sekunder i slowmotion snurrar jag ett kvarts varv och landar på alla fyra med händerna och knäna som det första som tar i backen. Jag är snabbt uppe på fötterna igen och ropar till de jag passerade att allt gick bra medan jag känner att mitt högra knä fick ta större delen av smällen, tog några minuter innan jag kunde övergå från haltande gång till lite mer löpning igen.
Underlaget var otroligt torrt för att vara i fjällen och vi kunde inte skönja den minsta lilla snö, inte ens uppe på tjätkapasset fanns det någon snö efter leden vilket gjorde att vi tvingades ta sommarleden och det har jag inte gjort sedan jag sprang fjällräven classic för drygt 10 år sedan men då var jag så sliten att jag i princip inte kommer ihåg någonting mellan Kebnekaise fjällstation och Abisko.
Energiintaget gick över förväntan och jag kände hela tiden att det fanns lite mer att ta av och att jag låg bra till energimässigt. Det var inte förrän vi passerade Alesjaure det började bli lite motigt i huvudet och "gåbackarna" kom allt oftare. Den här sträckan brukar alltid vara den jobbigaste för mig men nu kändes det annorlunda. Jag kände hela tiden att jag inte hade något mer att bevisa för mig själv och att jag var "färdig" med denna sträcka (Nikka -> Abisko).
Vi hade under lång tid legat under en totaltid på 11 timmar men här började tiden rinna iväg. Så fort skrået mot Abiskojaure började och det blev lite svalare i luften så gjorde vi en sista satsning att hämta in de minutrar vi hade tappat för att ta oss under 11 timmar men nere vid Abiskojaure bedömde jag det som att vi fortfarande låg 10 - 15 minuter efter schemat för sub 11. Brorsan var helt tom på energi och började få lite yrsel så han sa att jag skulle springa iväg själv när det var ca 10 km kvar och då släppte jag på det jag hade i tanken i ett sista försök att klara 11-timmarsmålet. Tyvärr var det lite för mycket att hämta in nästan 100 km in i tävlingen och precis före jag passerade portalen till Kungsleden passerade klockan 19:00 vilket motsvarade 11 timmar och jag inser att av alla SAU jag har sprungit så har alla slutat på en tid på 11 timmar, 11:57, 11:52 och nu 11:05 men det var det första jämna året jag lyckats ta mig hela vägen till mål!
Kan detta varit mitt sista SAU? Känslan av att vara mätt på detta äventyr har aldrig varit starkare men man ska aldrig säga aldrig. På de tre SAU jag har lyckats genomföra har jag vunnit tre gånger och satt nytt banrekord lika många gånger, vilket är en prestation som jag är otroligt stolt över och troligen den största i min löparkärriär.